onsdag 27 april 2011

Om "öststat" och Östliga partnerskapet

Yipppiii! Det känns så roligt och spännande och rätt. Nu är det faktiskt hundra procent säkert att den fantastiska symfoniorkestern I, Culture Orchestra med unga musiker från sex länder i Östeuropa och Kaukasien kommer att spela på Östersjöfestivalen i Stockholm (den 4 september). Sedan uppträder orkestern i Europas viktigaste konsertsalar: Royal Festival Hall i London, Teatro Royal i Madrid, Palais des Beaux-Arts i Bryssel och Berliner Philharmonie.
I, Culture Orchestra  är ett mycket viktigt internationellt projekt som drivs av Adam Mickiewiczinstitutet i Warszawa som en del av det kulturella programmet under det polska ordförandeskapet i EU andra halvåret 2011. Orkestern leds av Paweł Kotla, polsk dirigent bosatt i London. Kolla här http://orchestra.iam.pl/en
Jag gissar att ni kanske inte vet så mycket om Östliga partnerskapet. Eller hur?  Det är inte alls konstigt eftersom detta EU:s program för samarbete med tidigare sovjetrepubliker som startade 2009 på något sätt har hamnat i skuggan av andra händelser världen över. Det är tyvärr inte ett ämne som man debatterar ivrigt på ledarsidorna. Men det är Polen och Sverige som har från början tillsammans drivit initiativet. Carl Bildt har många gånger nämnt detta i sin blogg http://carlbildt.wordpress.com/2009/03/20/ostliga-partnerskapet-klart/
För att förklara saken mycket kortfattat: Östliga partnerskapet berör Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina och det har till uppgift att främja närmande och integration mellan dessa länder å ena sidan och mellan dem och Europeiska unionen å andra sidan.
Det blir inte alls lätt att främja Östliga partnerskapet bland annat pga. att det finns rätt många fördomar mot just Östeuropa och tidigare sovjetrepubliker. Och ännu värre: dessa fördomar är ganska djupt rotade i mentaliteten och även i språket, så djupt att man kanske inte ens påbörjat arbete för att göra oss alla lite mer medvetna om deras existens. Man grubblar ju inte över om det är rätt eller fel att använda ordet öststat med den negativa klang som det ofta kan få i olika sammanhang. Man kan beskriva så mycket med detta ord, så kort och tydligt... Svaga samhällsinstitutioner, kitschiga kläder, gammaldags inredning och dålig organisation... I Polen använder man inte ordet öststat på detta sätt men det finns andra ord och uttryck som hänvisar till öst och som har en negativ klang.  Och Polen ser inte sig själv som ett land som ligger i Östeuropa. Polen ligger i Central- och Östeuropa anser vi.
Så med detta bagage av ovlijan mot Öst blir det verkligen en utmaning att övertala allmänheten inte bara i  Sverige och  Polen men också i hela EU att Östeuropa också kan innebära kreativitet, spännande kontraster, nya källor av dynamik och nya chanser till utveckling. Men om man börjar med kultur så blir det kanske lättare att få oss alla att fatta hur mycket vi alla har gemensamt. I, Culture Orchestra borde kunna göra det!

tisdag 26 april 2011

En överdos av mejl

Att vara tillbaka på jobbet innebär att man bokstavligen drunknar i alla mejl. Underligt att något sådant händer även efter den korta påskledigheten. Så i stället för att skriva ett längre inlägg i bloggen rekommenderar jag bara att besöka den här webbsidan http://www.culturecongress.eu/en/.
European Culture Congress i Wrocław har ett helt otroligt bra program. Detta vill man inte missa!

torsdag 21 april 2011

Kapuścińskipriset

Det är inte många polska författare som är så välkända och älskade i Sverige som Ryszard Kapuściński, mycket tack vare hans svenska översättare, Anders Bodegård. Kapuściński har på många sätt revolutioniserat reportagekonsten. För många var han också en sann mästare. Bodil Malmsten har skrivit och berättat om honom  många gånger. Jag tycker särskilt mycket om detta gamla inlägg i hennes blogg: "Det är stor brist på Ryszard Kapuscinski i världen..." http://www.finistere.se/blogg/entry.asp?ENTRY_ID=668

Intresset för det litterära reportaget är även i dag mycket stort i Polen och i januari 2010 instiftades Kapuścińskipriset (av tidningen Gazeta Wyborcza http://www.wyborcza.pl/ och Warszawa stad).
Priset utdelas varje år till en värdefull reportagebok som tar upp viktiga problem i samtiden, tvingar till reflektion och fördjupar kunskapen om andra kulturer och världar. Bland de fem nominerade böckerna i år finns också en svensk bok, "Pol Pots Leende" av Petet Fröberg Idling i översättning av Mariusz Kalinowski: http://www.svd.se/kultur/pol-pots-leende-kan-fa-pris_6107167.svd. Och i år är också Polska institutet Kapuścińskiprisets samarbetspartner.

tisdag 12 april 2011

Om någon undrar varför...

Om någon undrar varför min blogg heter Allt är bara bra, men… så måste jag konstatera att den nyfikna personen säkert inte kommer från Polen. I mitt hemland umgås man bl.a. genom att klaga och lilla ordet ”men” passar bra i alla sammanhang. Allt är bra men vädret är dåligt, hälsan sviker, vännerna har glömt bort en och priserna stiger. Därför har det alltid varit svårt för mig att svara korrekt på den enkla svenska hälsningen ”Hur går det? Det räcker ju inte att svara ”Bara bra”! Det är på något sätt ofullständigt. Det rätta svaret borde låta ”Allt är bara bra, men…” Detta händiga ”men” som gör oss möjlighet att börja klaga och hitta varandra i missnöjet...
Så på frågan ”Hur går det på Polska institutet?” måste jag svara att det är bara bra men mycket intensivt och lite stressigt. Det är många stora projekt som vi förbereder till hösten då Polen är i ordförande i EU och det är också många viktiga saker som händer redan nu. Man har hela tiden en känsla av att man inte hinner med någonting.
Och på tal om att inte hinna med ett och annat så är det inte så många fler som hinner se den fantastiska utställningen på Nationalmuseet i Warszawa som heter ”We want to be modern” och pågår till den 17 april. Den presenterar oerhört spännande projekt av polska formgivare som skapades redan på 50- och 60- talet
Och här kan ni se min favorit möbel från utställningen. Fin, eller hur?

måndag 11 april 2011

Om olika typer av samtal

Jag har bott tillräckligt många år i Sverige för att hinna anpassa mig efter de gällande konversationsreglerna. När jag samtalar med mina svenska vänner avbryter jag inte och till och med pratar tystare och med en lägre röst. Situationen förändras dock radikalt under våra möten på jobbet. Vi är bara nio stycken på Polska institutet (http://www.polskainstitutet.se/) men när vi diskuterar vårt program låter det som på en marknad i Marrakech eller som ett fotbollslag bråkande som galningar. Men sanningen är att vi har det väldigt roligt och kreativt på våra möten. Det är faktiskt nyttigt och befriande att då och då kunna skrika och prata i munnen på varandra. Jag lovar. Uttrycket polsk riksdag borde enligt mig stå för en fantastisk brain storming i stället för den urgamla och icke så positiva betydelsen.

Men i dag har vi inte haft vårt veckomöte. I dag har Agata Tuszyńska kommit till Stockholm och vi har ätit lunch med henne på Gondolen. Agata är en av de absolut bästa polska non-fiction författarna. Och hon är också en av de ärligaste som vågar mycket mer än många andra.

Jag ser verkligen  fram emot hennes deltagande i Polska institutets och Södra teaterns serie Silva rerum. Den 14 april samtalar Agata Tuszyńska med Aris Fioretos. De har mycket gemensamt: identitetsfrågor, självbiografiska inslag och ett starkt intresse för det judiska kulturarvet. Tuszyńska har skrivit om bl.a. Isaac Bashevis Singer och Aris Fioretos om Nelly Sachs. Det är Anders Bodegård som kommer att ställa frågor och hans översättarkollega Stefan Ingvarsson blir kvällens tolk.

"Vi är minne. Det vi minns. Och de minnen som andra har av oss. Allt oftare tänker jag att vi ännu mer är glömska. Allt vi glömmer. Allt vi i självförsvar utsuddar ur minnet, förskjuter ur medvetandet, kringgår med tanken. Allt vi drar ett streck över för att det ska bli enklare och lättare, för att det inte ska göra ont eller likna smärtan."

Ur Agata Tuszyńskas "En familjehistoria om fruktan"
Översättning: Irena Grönberg